Yllegarnets

Huga vad trött jag blir på alla människor med B-sjukdomen. Jag kallar den så, inte A(alkoholist), inte M(missbruk) utan B(beteende). För det är ju det som sker när man inte kan eller orkar vara i verkligheten, man får en beteendestörning. I bland känns det som att man bara blir omringad av såna människor, och det är så hemskt att måsta tala om att det här ställer jag inte upp på. Alla dom här människorna lever i nån slags självömkan och STOR egoism. Det är bara dom, dom, dom, som ska ha uppmärksamhet, omtanke m, m. Men det behöver alla människor, man kan väl inte begära nåt när man inte ger nåt?
Alla är nog omgivna av dom här människorna på ena eller andra viset och mer eller mindre. Vi vet ju att deras vin, piller eller vad det nu är, det är deras absoluta största kärlek och inget kan få dom att svika den. Många tror ju att bara jag älskar honnom/henne tillräckligt mycket så blir allt bra, sorry. Det som händer är att man får B-sjukdomen själv också.
Jag har trillat dit 3ggr i mitt liv och tänker aldrig göra det igen, man förintar sig själv och försakar så mycket och man blir så arg när man kommer på sig med vad man håller på med. Det svider en stund, men tiden läker alla sår, nästan.
Det jag kan sörja är dom tjej kompisar jag haft som hamnat i det här och jag har blivit tvungen att bryta kontakten, för den som va en kompis en gång försvinner totalt och sakta träder en annan personlighet fram som man inte känner. Beteendet smyger sig liksom på så det är lätt att trilla dit och bli medhjälpare. Det börjar med att dom ska ha sällskap till allt dom ska göra, sen går det över till att dom kan inte göra nåt alls, för dom mår sååå dåligt, då gör man allt man kan åt dom. Allt försöker man ställa upp med så att dom kan sitta hemma och smyga med sin kärlek. Det är jätte sorgligt för ofta är det super fina och bra människor.
Jag önskar fortfarande att många av dom jag känner kunde se sig själva, men dom lever nöjt i sin bubbla med sin kärlek och behöver antaglingen inte ha ut mer av livet, det är så tragiskt. Dom märker inte själva att dom avverkar vänner på löpande band, utan det är fel på alla, alla är så arga och dumma. Sen ställer dom till för sig och hamnar i knasiga situationer och det är också andras fel, dom behöver alldrig ta ansvar för sitt handlande för det finns alltid nån att skylla på. Utav allt det här får dom naturligtvis dåligt självförtroende, självkännsla och dålig självbild så då blir dom avundsjuka och svartsjuka och det skapar tragedier om nåt.
 Men man kan inte rädda världen man måste rädda sig själv och när man har förmågan att ge med hjärtat, för att man bara vill så får man ju tillbaka.