Bägaren är full
Den här veckan började med att 4 "vänner" ringde, oberoende av varandra, och undrade om olika tjänster???
Tyvärr kan jag inte komma för plånboken och tanken är tom men ni får gärna komma till mig, sa jag. Tjänsterna kunde jag hjälpa dom med här, det va inget märkvärdigt.
Jag har nämligen bestämt att den här lediga veckan ska jag bara vara här och göra det jag har lust med. Eftersom ingen av mina sk "vänner" dök upp så blev det också en ransakan av mig själv. Har jag verkligen servat så in i norden så att det bara tas förgivet att jag ska komma? Tydligen!
Korkat av mig, men, men, man ska lära sig nåt nytt varje dag sägs det. Inlägget här nedan skrev jag för nån vecka sedan, kände inte för att lägga ut det då.
Att bli besviken och sviken kan man hantera när det kommer med jämna mellanrum, men när dom väller in så att man inte hinner bearbeta färdigt då rinner den kännslomässiga bägaren över. Överseendet och omtanken om andra finns så klart i huvudet och förståndet. Men när man har fullt upp med sig själv så räcker man inte till för andra
.
När bröstkorjen vrider sig i kramper och man tror att hjärtat ska hoppa ut eller stanna har man fullt upp att hålla sig själv på banan, vill bara skrika och gråta men tårarna sitter fast. Jag trodde en gång för längesedan att jag gråtit så mycket så jag har absolut inga tårar kvar, så är det så klart inte, dom har fastnat bara.
Min kännslomässiga bägare är full och jag vet inte vart och hur jag ska tömma den. Jag känner att jag snart är tillbaka på ruta ett i min utbrändhet och det får bara inte ske. Paniken över detta gör så klart inte saken bättre. Det känns som att jag håller på att kväva mig själv ibland.
När människor gör mig besviken så talar jag naturligtvis om det för dom, sen om dom kan hantera det eller inte, det lämnar jag hos dom. Det har bara varit för mycket nu sen augusti, och nu är det nog. Måste få tillbaka min styrka och glädje, besvikelserna ska begravas, jag behöver inga fler negativa erfarenheter på mycket, mycket länge. Nu rabbar jag hårt med båda hälarna.
Var rädd om varandra, ge och ta, man känner innerst inne vilka som verkligen bryr sig och vad som är viktigt.
Hejsan på dig!
Tack för kommentaren på min blogg!!
Inte är du ensam om "såna här" tankar!
Jag kan tro det också ibland men jag har märkt att det är människor som trillat ner i skorna och klarat att ta sig upp igen som har dom här tankarna och de människorna är de man kan lita på och som är uppriktiga!
Det är jobbigt att "vara så" men jag uppskattar mig själv och "såna här" människor mycket mer än andra!
Kram på dig också!
Så otorligt bra skrivet, har samma känslor, har sk vänner som jag faktiskt har dumpat nu när jag börjar få lite kraft och självförtroende...
Man ska inte bara ge och ge och aldrig få tillbaka, känslor är inget att leka med...
man kanske orkar fysiskt men det spykiska tär så hårt på en sinne...
Man blir bara ledsen och vill stå alla till lags men man märker att de stjäl energi och det är det man måste stoppa...
Hoppas att du känner dig bättre/Styrkekramar
