Yllegarnets

Började morgnen med hundprommenad, sen körde grannen och jag till soptippen 2 vändor. Han har varit snäll och tagit ner 2 jätte stora buskar som skymmer solen på min gård. Sen va det magnetröntgen för sonen, sen stallet och hunden fick springa 1 timme där. Hem och byta om, ge hunden mat och sen i väg till sonen, 5 mil bort, kom hem 20:30, ut med hunden. Så ser dagarna ut förutom soptippen, brukar rida den tiden annars men nu har han tappat en sko. Ja dagarna går och tyvärr blir djuren lidande mer eller mindre men jag älskar dom och behöver dom mer än nånsin nu. Jag blir ofta tillsagd att höra av mig och komma och hälsa på vänner men tyvärr, dagarna räcker inte till, hur gärna jag än vill. Min son har bara mig, hans pappa är död och hans syster har såna problem så att hon skulle kunna avlasta mig nån dag är omöjligt just nu.

 

Eftersom sonen inte har nåt närminne så vill jag åka varje dag så slipper han bli orolig. I kväll stack vi iväg och kollade lite brottningstävling, men det utsätter jag han inte för igen. En av hans gamla tränare och hans fru kom och pratade och en annan tjej som är jätte gullig, hon vågade också fråga hur det va. Ja jag skriver våga, för detta, att min son är skadad, framkallar MYCKET rädsla. Tur att han inte själv såg alla gamla brottarvänner som inte vågade komma och säga hej........Undra hur han känt om han sett dom????? Och ingen kom och hejjade.

 

Eftersom jag själv har jobbat med hjärnskadade i 10 år så vet jag hur mycket rädslor det finns för annorlunda människor. Det är faktiskt så illa att det finns föräldrar, som tex har sina barn på boenden, när man kommer med deras barn i samma sociala sammanhang som dom också vistas på så låtsas dom inte om sina barn utan går åt ett annat håll. Japp rädsa är en skrämmande stark känsla.