Yllegarnets

Min hand är inte knuten utan utsträckt och öppen.

Ända sedan jag var liten har jag stött på ansvarslösa människor. Jag har upplevt efterdyningar av olika lögner och människor som bedyrade i åratal att dom tyckte om mig har vänt mig ryggen.

Händer som varit utsträckta har knutits och många gånger begrep jag inte
varför. Nu förstår jag varför, för allting handlar om att många låter sig styras av rädslor och lögner och ett ego. Felaktiga präglingar och hemska livsmönster.
Att känna sig otillräcklig är smärtsamt

Du måste vara med din flock din stam som är som du är, så blir du inte huggen. (sa min väninna Lisa ♡ )

En del har bara inte förmågan att se in i andras hjärtan.

Jag har fått höra anklagelser mot mig som varit så aviga så jag har krälat in på toan och spytt ut lögnerna. Dom som jag trodde på allra mest högg mig hårdast i ryggen

Visst vet vi om att det är förknippat med smärta att nonchaleras, ändå gör vi det mot andra som vi vill straffa och skuldbelägga.
Vi nonchalerar och skuldbelägger och anklagar och ibland har vi befogenheter till att handla så när någon skadat oss, men jag är övertygad om att vi förmodligen skulle kunna lösa en tvist en strid på ett mycket bättre vis om vi bara ansträngde oss lite mera.

Om det inte var för rädslorna skulle vi våga närma oss varandra, vi skulle sträcka ut våra händer och säga "Du jag ska lyssna på hur du känner dig" Det är viktigt för mig att vi förstår varandra"

Vi vet om att det är hemskt att känna sig sårbar och skör ändå utsätter vi andra för dessa känslor. För att straffa är ett bra sätt att utöva makt på. Men är det äkta makt? Nej definitivt inte. Den är inte närande utan tärande på alla sätt.

Det är grymt att vilja medvetet bryta ner någon mentalt. Och de vet ofta dom om som gör såhär. Eftersom dom ofta själva blivit utsatta för denna" makt"

En del utser en syndabock för att slippa ta ansvar. Människor som kränkt andra människor projicera över skulden. Lögnen växer fram när vi känner rädslor och otillräckliget.

"Hon kände sig tvingad till att ljuga för hon ansåg förmodligen att hon skulle förlora för mycket om hon erkände." Men hennes lögn gjorde att hon miste sin dotters tillit och dottern i sin tur miste också tilliten till världen.

Han flydde från det som behövde synliggöras det gjorde han så länge, innan han kom på att erkänna brister är första steget till ärlighet sinnesro och även bättre relationer

En känslomässig människa som bryr sig om andra människor hamnar liksom i två världar med massor av ostädade rum när någon projicerar och kastar på henne/honom skulden.

Offret som blir kränkt mår ofta allra sämst..Eller? Kanske är hånflinet det iskalla ögonen, likgiltigheten ett försvarspel för att man känner sig så självutplånad och hemsk inom sig själv.

Vi kanske tror på att han inte känner något för det är det han visar upp men kanske förövaren gråter mest längst därinne.

Dysfunktionell makt.

Du byggde men han/hon smidde andra planer. Hon städar nu efter dig fast hon borde inte göra det.

Visst vet vi om att vi inte ska vilseleda och manipulera . Att när vi inte bemöter en människa med respekt och empati så får vi henne /honom att må dåligt. Och kanske är det därför det ser ut så här i
vår värld.Vi har liksom glömt bort att visa vördnad och medmänsklighet i olika sammanhang och på olika nivåer.

Rädslor begränsar oss ständigt. Vi vill inte förlora makt därför slår vi ner andra.
Vi vill inte mista vår inre övertygelse om vem vi är därför skyller vi ifrån oss när vi någon påminner om hur vi upplevs.

Vi har en fri vilja alltid att välja våra val.

En del tänker hon /han kan få lida och " jag skiter i vilket"

Det är så lätt att framställa sig själv som någon som självklart tar ansvar och aldrig skulle skada medvetet, inte för sin egen vinning skull i varje fall..Det är så enkelt att säga jag är en sjysst människa innan man behöver erkänna och bekänna sina tillkortakommanden. Innan man behöver bevisa sig själv vara den man är. Vem man är visar man i handlingar. Särskilt när det krävs mod och att man engagerar sig lite extra.

"Så länge jag inte behöver granska mig själv så är jag felfri"

Vi har tappat bort empatiska förmågor i vårt egocentriska tänk och i våra rädslor.
Vem i hela friden kan man lita på frågar Magnus Uggla i en låt och precis så känner jag ibland.
För tillit är något som prövas och liksom blir utdragen likt gummisnoddar, men jag vägrar sluta lita på människor.Jag vägrar att sluta hysa hopp om det goda och det ärliga.
Det obegripliga försöker jag förstå, men kanske är det så att det är inte meningen att jag ska förstå det "obegripliga" dom människorna som sårar andra.

Kanske jag inte ska söka svar på allting
utan bara acceptera.

Kanske är det som en vän sa en gång. "Du kommer aldrig förstå en idiot, för du är inte en idiot själv"

Och vi som blir kränkta måste någonstans ha i bakhuvudet att den som sårar och kränker andra, som skadeskjuter och trampar på människor har blivit värre kränkta och sårade själva. Det är en förklaring ingen ursäkt.
Men när man blir kränkt går man inte ut och affischera om det ,utan man tystnar och drar sig undan känner något slaviskt över sig. Ber liksom om ursäkt för något man inte förstår.

Då är det viktigt att tänka att min hand var öppen och utsträckt men hennes/ hans hand var knuten.

 

"Kopierat av okänd"