Orka???
Hur orkar du?
Du gör det bra.....
Säg till om du behöver hjälp?
Hör av dig.....
Ja, komentarer och goda tankar är många.
I går var utmattningen total, tålamodet på minus. Vilken tur att Bruttan har sin helgfamilj. På fullaste allvar kollade jag på blockets hund sida, önskas köpa och fodervärd, JA det ÄR synd om henne. Hade jag haft råd så hade jag betalat en hundrastare men, tyvärr, det går inte nu.
Jag har blivit utbjuden och erbjuden att åka till stockholm en helg, men tyvärr det går inte nu. Vem ska vara med sonen??? Hunden??? Mata katterna??? Ja för er som går på i ert vanliga liv, har energi och normal ekonomi ses kanske detta inte som några större problem? Jag orkar inte ens försöka lösa problemet.
Jag orkar inte ringa och be om ditt och datt eller prata om det som inte har hänt.
Jag önskar att jag bara kunde gå till ica spontant när jag blir sugen på nåt gott, men det går inte, så är det nu.
Jag är heller inte så rolig att umgås med, har ingen fritid, ska jag göra nåt så är det bara att skynda sig, ständigt titta på klockan. Så jag struntar i att gå och fika och dyl, hur kul och avkopplande är det när man måste skynda sig? Sen har jag ju inte råd heller och bara det att man har taskigt ställt är jävligt tröttsamt, att måsta påpeka hela tiden, jag har INTE råd. Jag är ett enda stort besvär och det vill jag inte vara, men det är som det är och får lösas tids nog.
Ni som är friska och kan gå ut genom dörren när ni vill, var glad för det!
Det frågas hur det är med sonen, hur han repar sig m m. Ja han repar sig men motivationen att kämpa rinner ur han när han blir sittande här med mig. Vart är hans vänner? Alla dom som ojade sig och skrev kämpa när olyckan hände??? Vad ska han kämpa för, ett liv med mamma??? Nyfikenheten är stor men rädslan är större. Han har, som jag sagt förut, inga problem med förståndet. Så ni som möter honom och inte törs gå fram, kan ju bara fundera på hur ni skulle känna er i hans sitst? Ja han ser er, hur tror ni att det känns?
Han ville inte ens se hockeyn härom dagen för han hade ingen att se den med, det har varit hans största intresse och jag kan inte peppa han.
Så där nu har jag fått spytt lite galla.
Hade det funnits andra alternativ än denna situation så hade jag naturligtvis valt det, men nu gör det inte det och jag vet inte varför??? Och jag tänker inte "skylla mig själv" för att jag inte anser att det finns andra alternativ. Jag väljer att skylla på Reinfeldt, det känns bäst så!
6 månader......
Då låg du så här och ingen kunde säga nåt.
Jag känner känslan bara jag tänker på det. Fyra dygn senare börjar du vakna, du hamnade på stroke avdelningen och ca 2 veckor senare blev det rehab i härnösand.
Vilken tur du haft, att jag jobbar med hjärnskadade, jag tackar min lyckliga stjärna för mina erfarenheter, annars har du blivit skickad till ett kortidsboende med dementa eller utvecklingsstörda och fått din dagliga verksamhet tillsammans med väldigt hjärnskadade människor. Ja det är sorgligt att kunskapen inte finns, inte ens bland läkare. Som tur är har din doktor lyssnat på mig. Tänk dom som inte har kunskapen runt sig, jag undra hur många som har fel diagnos och sitter på nåt boende och inte har nån som förstår eller tror på dom, usch jag ryser!
När alla koller var gjorda, magnetröngen, vanlig röntgen eeg m, m och inga fel hittades så va det bara att bygga ett mål, att träna för att komma tillbaka, jag tror du kan komma långt fast det kommer att ta tid, förmodligen flera år men det gör ingenting, det får ta tid. Jag blir så glad för minsta framsteg och än så länge är dom små men det är framsteg och du kan förmedla dig bra. Du behöver inga särskillda mediciner och det känns också jätte bra.
Jag hör, känner och märker att många tycker att jag är tokig som "raserar" mitt liv för att fixa ditt och tyvärr är det så. Det är allt för många som aldrig skulle tänka tanken att göra som jag gjort och försaka något för någon, inte ens för sina barn. Att jag är en skrämmande person har detta lärt mig, men mitt mammahjärta säger mig att det går inte att göra på nåt annat sätt. Och jag är väldigt tacksam för alla erfarenheter jag upplever på denna resa, goda som onda, tyvärr mest onda och otänksamma, men nu vet jag verkligen hur jag ska agera i resten av mitt liv. Det är tur att man lär sig nya saker hela tiden. det är väl det som är livet, att utvecklas?
Skinnhästen och Kaninen pratar om att bli verkliga.
-Gör det ont? frågar Kaninen.
-I bland, sade Skinnhästen, för han talade alltid sanning.
-Händer allt på en gång? Som att bli uppvriden eller bit för bit? Frågade Kaninen.
-Allt händer inte på en gång, sa Skinnhästen.
-Du blir det, det tar lång tid. Det är därför det oftast inte händer människor som
går sönder lätt, som har hårda kanter eller som sköts om för noggrant.
Vanligtvis, när du väl blivit verklig, har det mesta av ditt hår älskats av, dina ögon har trillat ut,
du blir slapp i lederna och väldigt skabbig.
-Gör det ont? frågar Kaninen.
-I bland, sade Skinnhästen, för han talade alltid sanning.
-Händer allt på en gång? Som att bli uppvriden eller bit för bit? Frågade Kaninen.
-Allt händer inte på en gång, sa Skinnhästen.
-Du blir det, det tar lång tid. Det är därför det oftast inte händer människor som
går sönder lätt, som har hårda kanter eller som sköts om för noggrant.
Vanligtvis, när du väl blivit verklig, har det mesta av ditt hår älskats av, dina ögon har trillat ut,
du blir slapp i lederna och väldigt skabbig.
Men det spelar ingen roll alls. För när du väl är
verklig kan du inte vara ful, utom för människor som inte förstår....
verklig kan du inte vara ful, utom för människor som inte förstår....
