Yllegarnets

 

Om man har ett öppet sinne så finns inga omöjligheter.

Min son är inte sjuk, han har en skada. Det är konstaterat att det inte är en bestående skada alltså finns det möjligheter till förbättring. Han har inte fått någon särskilld och kontinuerlig rehabilitering så vi har tränat själva. Jag tror på träning som kroppen känner igen, sånt som man har kunnat i hela sitt liv. Han är född och uppvuxen med brottningen och det syns ju tydligt på filmen att det sitter i kroppen.

 

Jag känner en stor maktlöshet när jag inte blir lyssnad på pga att jag inte är doktor men jag har en kommunikation med doktorn på meicinrehab, där han va efter olyckan, han bekräftar mig väldigt väl.

 

Jag är så evinerligt trött på allt motstånd vi möter, att ingen läkare tagit sig an honom, försäkringskassans alla dummheter, assistansen som inte kan få ut personal, människors ovilja, fördommar och bedrövliga bemötanden.

 

Jag har bortpolliterade bekanta som tycker att jag skulle ha tänkt på mig själv och satt in han på hem, jag hoppas verkligen att deras barn aldrig råkar ut för någon olycka. Allas våra hjärtan kan stanna av olika anledningar, alla kan vi råka ut för en olycka och i min värld existerar inte något skyll dig själv. Gör det det för er så tycker jag att ni ska granska er själva och ranska varifrån ni har fått era fördommar. Du som inte kan acceptera och ha förståelse för att människor i din närhet lever på ett annorlunda sätt än du och respektera det, ja men kliv då ur relationen i stället för att hela tiden påpeka och kritisera för även om du inte säger något så känns dina vibbar lång väg.

Ingen kan veta den andres sorg och känsla även om man varit med om samma olycka, vi är alla olika.