Yllegarnets

 

Ja jag andas men inte mycket mer. När jag får en ledig stund och sätter mig så somnar jag. Oron att utbrändheten sätter sig igen är enorm. Jag har nu, sen sonen vaknade, måsta gått bergsäkargång med basebollträ, genom alla instanser.

När myndigheter och vänner tar fram stora lien och kapar en bit för bit så har man till slut ingen grund att stå på. Tilliten är på minus så tack så mycket alla ni som gör mig till ett monster, en person som inte är jag och som jag absolut inte heller vill vara.

Jag får hela tiden höra att allt ska göras för mitt bästa, så att det ska bli så bra som möjligt för mig. Men va faaan! Det här handlar inte om mig!!! Det ska inte bli bra för mig, utan för min son! När ska dom fatta nåt? Dom tror inte att han förstår och försöker köra över honom och göra det som passar dom med orden att det ska bli bra för mig. Ja a man kan bli ett monster för mindre. Dom som tror att han inte förstår kan hålla sig långt borta för den ända känslan det ger mig är att ge dom en hård knytnäve i plytet. Jag hoppas att den dan kommer när sonen kan tala om vad han tycker och tänker, jag hoppas att den kommer snart.

 

Och jag hoppas verkligen att jag orkar ta nya tag på det nya jobbet som väntar, om det nu väntar??? Jag är allvarligt oroad att jag kraschar fullständigt och ska måsta sjukskriva mig innan allt är klart.

Orken och lusten att göra nåt socialt och "roligt"...... Vad skulle jag vilja göra? Absolut ingenting bara SOVA!!! Och hoppas på att det ordnar sig runt sonen. Men det gör det ju inte utav sig själv så det är bara att fortsätta veva med basebollträet.

 

Jag vill också tacka er riktiga vänner som står kvar, ni är få men VÄLDIGT värdefulla.