Ända sedan jag var liten har jag stött på ansvarslösa människor. Jag har upplevt efterdyningar av olika lögner och människor som bedyrade i åratal att dom tyckte om mig har vänt mig ryggen.
Händer som varit utsträckta har knutits och många gånger begrep jag inte varför. Nu förstår jag varför, för allting handlar om att många låter sig styras av rädslor och lögner och ett ego. Felaktiga präglingar och hemska livsmönster. Att känna sig otillräcklig är smärtsamt
Du måste vara med din flock din stam som är som du är, så blir du inte huggen. (sa min väninna Lisa ♡ )
En del har bara inte förmågan att se in i andras hjärtan.
Jag har fått höra anklagelser mot mig som varit så aviga så jag har krälat in på toan och spytt ut lögnerna. Dom som jag trodde på allra mest högg mig hårdast i ryggen
Visst vet vi om att det är förknippat med smärta att nonchaleras, ändå gör vi det mot andra som vi vill straffa och skuldbelägga. Vi nonchalerar och skuldbelägger och anklagar och ibland har vi befogenheter till att handla så när någon skadat oss, men jag är övertygad om att vi förmodligen skulle kunna lösa en tvist en strid på ett mycket bättre vis om vi bara ansträngde oss lite mera.
Om det inte var för rädslorna skulle vi våga närma oss varandra, vi skulle sträcka ut våra händer och säga "Du jag ska lyssna på hur du känner dig" Det är viktigt för mig att vi förstår varandra"
Vi vet om att det är hemskt att känna sig sårbar och skör ändå utsätter vi andra för dessa känslor. För att straffa är ett bra sätt att utöva makt på. Men är det äkta makt? Nej definitivt inte. Den är inte närande utan tärande på alla sätt.
Det är grymt att vilja medvetet bryta ner någon mentalt. Och de vet ofta dom om som gör såhär. Eftersom dom ofta själva blivit utsatta för denna" makt"
En del utser en syndabock för att slippa ta ansvar. Människor som kränkt andra människor projicera över skulden. Lögnen växer fram när vi känner rädslor och otillräckliget.
"Hon kände sig tvingad till att ljuga för hon ansåg förmodligen att hon skulle förlora för mycket om hon erkände." Men hennes lögn gjorde att hon miste sin dotters tillit och dottern i sin tur miste också tilliten till världen.
Han flydde från det som behövde synliggöras det gjorde han så länge, innan han kom på att erkänna brister är första steget till ärlighet sinnesro och även bättre relationer
En känslomässig människa som bryr sig om andra människor hamnar liksom i två världar med massor av ostädade rum när någon projicerar och kastar på henne/honom skulden.
Offret som blir kränkt mår ofta allra sämst..Eller? Kanske är hånflinet det iskalla ögonen, likgiltigheten ett försvarspel för att man känner sig så självutplånad och hemsk inom sig själv.
Vi kanske tror på att han inte känner något för det är det han visar upp men kanske förövaren gråter mest längst därinne.
Dysfunktionell makt.
Du byggde men han/hon smidde andra planer. Hon städar nu efter dig fast hon borde inte göra det.
Visst vet vi om att vi inte ska vilseleda och manipulera . Att när vi inte bemöter en människa med respekt och empati så får vi henne /honom att må dåligt. Och kanske är det därför det ser ut så här i vår värld.Vi har liksom glömt bort att visa vördnad och medmänsklighet i olika sammanhang och på olika nivåer.
Rädslor begränsar oss ständigt. Vi vill inte förlora makt därför slår vi ner andra. Vi vill inte mista vår inre övertygelse om vem vi är därför skyller vi ifrån oss när vi någon påminner om hur vi upplevs.
Vi har en fri vilja alltid att välja våra val.
En del tänker hon /han kan få lida och " jag skiter i vilket"
Det är så lätt att framställa sig själv som någon som självklart tar ansvar och aldrig skulle skada medvetet, inte för sin egen vinning skull i varje fall..Det är så enkelt att säga jag är en sjysst människa innan man behöver erkänna och bekänna sina tillkortakommanden. Innan man behöver bevisa sig själv vara den man är. Vem man är visar man i handlingar. Särskilt när det krävs mod och att man engagerar sig lite extra.
"Så länge jag inte behöver granska mig själv så är jag felfri"
Vi har tappat bort empatiska förmågor i vårt egocentriska tänk och i våra rädslor. Vem i hela friden kan man lita på frågar Magnus Uggla i en låt och precis så känner jag ibland. För tillit är något som prövas och liksom blir utdragen likt gummisnoddar, men jag vägrar sluta lita på människor.Jag vägrar att sluta hysa hopp om det goda och det ärliga. Det obegripliga försöker jag förstå, men kanske är det så att det är inte meningen att jag ska förstå det "obegripliga" dom människorna som sårar andra.
Kanske jag inte ska söka svar på allting utan bara acceptera.
Kanske är det som en vän sa en gång. "Du kommer aldrig förstå en idiot, för du är inte en idiot själv"
Och vi som blir kränkta måste någonstans ha i bakhuvudet att den som sårar och kränker andra, som skadeskjuter och trampar på människor har blivit värre kränkta och sårade själva. Det är en förklaring ingen ursäkt. Men när man blir kränkt går man inte ut och affischera om det ,utan man tystnar och drar sig undan känner något slaviskt över sig. Ber liksom om ursäkt för något man inte förstår.
Då är det viktigt att tänka att min hand var öppen och utsträckt men hennes/ hans hand var knuten.
I torsdags va det en insändare i tidningen, skriven som om jag skulle ha gjort det själv, nån annan han före. Undra vem??? En kollega från nåt håll är det i alla fall.
Lyssna på medborgarna som avlönar er
Alla lokala medier har den senaste tiden som "top story" haft krisen inom socialtjänsten i Sundsvall.
Vi som kommit i kontakt med socialtjänsten de senaste tio åren har fått tagit konsekvenserna för en katastrofalt dåligt skött organisation och de har drabbat både barn, vuxna äldre och missbrukare och funktionshindrade.
Detta har skett oavsett om rött eller blått styrt, om den ansvarige hetat Adner, Johansson eller Back. De har inte skött sitt uppdrag helt enkelt.
Socialtjänsten och de styrande tycks även ha godtycket som sin ledstjärna, de är ofelbara, tar inte till sig kritik vare sig från klienter eller tillsyn och granskningar och det är där det stora felet ligger.
Inom näringslivet uppmuntras goda idéer, effektivisering och nytänkande, men inte inom socialtjänsten och politiken. Det sparkas neråt och slickas uppåt, utövas svågerpolitik och intern vänskap går före det som är rätt och riktigt.
Det tycks råda en rädsla av att säga som det är, de fortsätter i samma hjulspår trots att de som utför arbetet vet att det går bara åt fel håll. De har bytt lokaler, de har bytt chefer, de har omorganiserat och tagit in konsulter, men inget har förbättrats.
Människor som har vågat lyft problemen är nu sjukskrivna eller bytt arbetsgivare – ja, exemplen är många och fler kommer det att bli om inget görs. Har man dessutom som anställd eller klient en gång kritiserat organisationen så får man en personlig vendetta emot sig och aldrig en andra chans och det är faktiskt lite skrämmande.
Så gör om, gör rätt och ta in synpunkter från de som avlönar er det vill säga kommunmedborgarna. Släpp prestigen öppna era öron och låt andra komma med synpunkter och idéer. Om ni arbetat i den privata sektorn hade kanske inte många varit kvar, ni kanske tom hade varit i typ fas tre, vem vet.
Till sist, vad betyder ordet tjänst egentligen? Enligt en ordlista: jo, bland annat hjälp, bistånd, handtag, service tjänstgöring, arbete, syssla, jobb, verksamhet, nytta, gagn.
Se där, så enkelt var det att få reda på hur ni ska arbeta. Så se och lär så kommer detta att bli bättre, så småningom.
Tjänsteman
Det är så här det är och därför anmäls händelser inte eller alldeles för sent, tyvärr. Ni har väl läst om barnen bla?
Jag känner att jag bara får nog! Jag vill inte vara delaktig i denna förnedringsvård, 85% av mina kollegor, om inte fler, tiger och blundar. Dom måste ha en gråsten i bröstkorgen. Va faaan är det för fel!? Jo ledningen så klart.
Det känns som att jag kommer att be dom förflytta mig till städ. Mina erfarenheter och kunskap är inte värda ett skit när jag öppnat käften. Nä men tack då, jag kan torka fönsterbänkar och moppa golv, det är jag också jätte bra på.
Om man har ett öppet sinne så finns inga omöjligheter.
Min son är inte sjuk, han har en skada. Det är konstaterat att det inte är en bestående skada alltså finns det möjligheter till förbättring. Han har inte fått någon särskilld och kontinuerlig rehabilitering så vi har tränat själva. Jag tror på träning som kroppen känner igen, sånt som man har kunnat i hela sitt liv. Han är född och uppvuxen med brottningen och det syns ju tydligt på filmen att det sitter i kroppen.
Jag känner en stor maktlöshet när jag inte blir lyssnad på pga att jag inte är doktor men jag har en kommunikation med doktorn på meicinrehab, där han va efter olyckan, han bekräftar mig väldigt väl.
Jag är så evinerligt trött på allt motstånd vi möter, att ingen läkare tagit sig an honom, försäkringskassans alla dummheter, assistansen som inte kan få ut personal, människors ovilja, fördommar och bedrövliga bemötanden.
Jag har bortpolliterade bekanta som tycker att jag skulle ha tänkt på mig själv och satt in han på hem, jag hoppas verkligen att deras barn aldrig råkar ut för någon olycka. Allas våra hjärtan kan stanna av olika anledningar, alla kan vi råka ut för en olycka och i min värld existerar inte något skyll dig själv. Gör det det för er så tycker jag att ni ska granska er själva och ranska varifrån ni har fått era fördommar. Du som inte kan acceptera och ha förståelse för att människor i din närhet lever på ett annorlunda sätt än du och respektera det, ja men kliv då ur relationen i stället för att hela tiden påpeka och kritisera för även om du inte säger något så känns dina vibbar lång väg.
Ingen kan veta den andres sorg och känsla även om man varit med om samma olycka, vi är alla olika.
Jag är själv så psykiskt trött så det känns som jag inte orkar andas.
Har hundra koll på att sonen får det han behöver, annars fixar mamma så gott hon kan, försöker komma ihåg det absolut viktigaste för dagen.
I onsdags jobbade jag 7-21 + vardagssysslor, dom nödvändigaste.
Torsdag började 7, ut med hunden, föreläsning 8;30-12, ut med hunden, bort till sonen så han åtminstånde fick en promenadträning den dan, den vanliga träningen uteblev pga av "personalbrist". Hem och packa väskan för jobb 16-21;30 och ut med hunden innan. När jag kom hem så va det ut med hunden och fixa matlåda m m. Upp 06 för att jobba 7-16. Nu är det fredags kväll och jag förbereder i mitt huvud några mail till "myndighetspersoner" som dom ska få av mig på måndag morgon. Nä nu ska jag bara ringa sonen och gå ut med hunden. I morgon ska jag upp för att hjälpa en ovärdelig vän. Sov Gott!
Jag är så trött så det sticker i kroppen, i skinnet sticker det. Trött på alla bestämmande instanser. Arg och lessen för att sonens behov av kontinuerlig träning aldrig kommer igång.
Så här står det på kommunens sida : "Vi erbjuder: Personlig assistans utifrån kundens beslut enligt LSS eller SFB, utformad efter kundens behov och önskemål. Personlig assistans som möjliggör för kunden att göra det den önskar, inom ramen för vår överenskommelse. Varje kund ska ses som en egen verksamhet, med egen ekonomisk redovisning och möjlighet att välja sin egen personal. Vi arbetar ständigt för att betraktas som en attraktiv och trygg arbetsgivare av såväl kunder som anställda. Både kund och assistenter har nära tillgång till stöd från chef. ”Kundens nöjdhet är vår vinst”Vårt värdskap I relation till varandra och till andra Är vi alltid tydliga i våra löften Är vi alltid noga med att veta att vi är överens Garanterar vi tillgång till kompetent personal."
Och hur har det varit hittills, jo JAG har måstat bråka om allt bla för att han ska få den personal han vill. Extra personalen ringer till MIG när inte cheferna svarar. Dom slingara sig för att slippa ta ansvar och beslut. Har varit på möte med chefen över cheferna 2 ggr, han slätar över med orden -Nu ska vi inte prata om det som varit utan BARA se frammåt. Ja men det är väl fantastiskt!!! Och det löser ju SÅÅÅ mycket. Sen går dom på semester och hela verksamheten stannar upp, för DOM ska ha semester. Hoppas dom njutit och tryckt på avstängningsknappen riktigt hårt?
Jag vet att det aldrig hade sett ut på detta vis OM det gällt deras egna barn/barnbarn. Dom hade aldrig accepterat och lämnat sin nära i tårar och dåligt mående, dom hade aldrig bara gått ut och stängt dörren, tror jag i alla fall? Och tänkt, som högsta chefen sa till mig vid första mötet -Dom vänjer sig..... VEM vänjer sig vid att ha en människa upp i sig 24 tim/dygn som man inte gillar, VEM? Hoppas dom sover gott dom som bestämmer vad som är bäst för andra?
Har dom jobbat för länge med detta så empatin fullständigt suddats ut, ja jag börjar fundera?
Jag önskade dessa chefer men tvivlar starkt på mitt omdömme idag. Lita på någon, vad är det?
Sonen har nu en massa timmar som inte är använda, dom måste användas före den sista augusti annars försvinner dom. Vi har sökt dubbelbemanning, kommer han att få någon? Om timmarna inte används, dra FK in hans asstimmar då? Han behöver två personer för att kunna träna sin balans och kordination, vattenträna, styrketräna, rida mm. Men det sätts inte in personal. Fick på mailen av högsta chefen att jag kunde ju byta assistansbolag om jag va missnöjd. Jag tycker dom kan byta orden ovan så det stämmer överens med verkligheten. Hur än det är så har kommunen yttersta ansvaret och dom ska se till att följa det dom utger sig för att kunna utföra.
Jag har nu varit hos sonen så mycket jag kunnat för att han ska få komma ut och iväg. Ja jag har semester men inte på samma vilkor som vissa andra kommunanställda, jag kan inte bara borsta av mig och strunta i allt, hur skulle jag må då? Jag har ingen avstängningsknapp.
En av cheferna sa till mig, innan hon fick sonenes ärende, att det va bedrövligt att han som är så ung inte får nån träning, hennes pappa som är över 80 år, han får träning han, mycket orättvist tyckte hon då. Tänk vad saker och ting kan ändras fort beroende på vilken stol man sitter på.
Allt ska låta så j-vla bra, det är bara ord ord ord, helt utan betydelse. Man ska inte önska olycka på andra men jag önskar dom min känsla och maktlöshet, tyvärr kan ingen högskola i hela världen ge dom min erfarenhet och den skulle dom behöva för dom kommer ALDRIG att förstå, ALDRIG nånsin, föränn dom själv är drabbade.
I morgon är det 1 år sedan han ramlade... Tänk om jag bjudit på middag den dan, tänk om jag ringt honom en stund innan det hände... tänk om, tänk om, tänk om!!! Ja jag vet, en olycka är en olycka. Jag försöker vara klok, alla dagar men jag håller inte alltid ihop.
Åh herre gud vad utmattad jag är! Det är så hemskt att inte orka med sig själv och ännu mindre andra. Att "dom som försöker bestämma" kan få en så själsligt utmattad och arg pga att man måste trippel jobba för att vardagen ska funger någorlunda. Det känns som att det kommer att ta lååång tid att återhämta mig. Att sitta med en gammal trygg vän och bara vara är ok men några andra sociala samanhang, där man känner att man måste vara trevlig, det orkar jag bara inte med. Har sån stress i huvudet så jag kan varken njuta av solen eller ledigheten, jag försöker kan jag lova men kroppen lever i ett krigstillstånd. Kommunen har gjort mig till ett monster som jag inte vill vara. Är glad att jag fixar det nya jobbet, är glad att jag har hunden och promenaderna i skogen men jag saknar hästen nåt hemskt. Det har snart gått ett år sen sonens olycka och jag har krigat, krigat och krigat, känns som det aldrig tar slut. Det dyker upp nya "dumheter" hela tiden. HALLÅ!!!! Pappa Lelle vad gick du och dog för? Vi hade behövt dig, jag vet att du hade krigat med oss.
Ja jag andas men inte mycket mer. När jag får en ledig stund och sätter mig så somnar jag. Oron att utbrändheten sätter sig igen är enorm. Jag har nu, sen sonen vaknade, måsta gått bergsäkargång med basebollträ, genom alla instanser.
När myndigheter och vänner tar fram stora lien och kapar en bit för bit så har man till slut ingen grund att stå på. Tilliten är på minus så tack så mycket alla ni som gör mig till ett monster, en person som inte är jag och som jag absolut inte heller vill vara.
Jag får hela tiden höra att allt ska göras för mitt bästa, så att det ska bli så bra som möjligt för mig. Men va faaan! Det här handlar inte om mig!!! Det ska inte bli bra för mig, utan för min son! När ska dom fatta nåt? Dom tror inte att han förstår och försöker köra över honom och göra det som passar dom med orden att det ska bli bra för mig. Ja a man kan bli ett monster för mindre. Dom som tror att han inte förstår kan hålla sig långt borta för den ända känslan det ger mig är att ge dom en hård knytnäve i plytet. Jag hoppas att den dan kommer när sonen kan tala om vad han tycker och tänker, jag hoppas att den kommer snart.
Och jag hoppas verkligen att jag orkar ta nya tag på det nya jobbet som väntar, om det nu väntar??? Jag är allvarligt oroad att jag kraschar fullständigt och ska måsta sjukskriva mig innan allt är klart.
Orken och lusten att göra nåt socialt och "roligt"...... Vad skulle jag vilja göra? Absolut ingenting bara SOVA!!! Och hoppas på att det ordnar sig runt sonen. Men det gör det ju inte utav sig själv så det är bara att fortsätta veva med basebollträet.
Jag vill också tacka er riktiga vänner som står kvar, ni är få men VÄLDIGT värdefulla.
I dag är det dags för sonen att flytta hem till sig. Lägenheten har stått klar i flera månader och äntligen kan han sätta i gång med sitt liv. All assistanstid är inte riktigt klar men det som finns räcker så att han kan bo hemma hos sig. Vår isolering upphör. Sedan slutet på nov har våra största upplevelser mella kl 15 till 10 nästa dag, varit tvn och det som hamnat på mattalriken. Om det inte varit för en mycket fin man, som vistades på rehab med sonen, så hade det inte hänt många saker under dessa månader för inte är det många som ringt och kommit. Men som sagt, i dag bär det iväg.
Det här kortet togs när han va hem första gången i september. Nu går han själv med stöd.
I går var utmattningen total, tålamodet på minus. Vilken tur att Bruttan har sin helgfamilj. På fullaste allvar kollade jag på blockets hund sida, önskas köpa och fodervärd, JA det ÄR synd om henne. Hade jag haft råd så hade jag betalat en hundrastare men, tyvärr, det går inte nu.
Jag har blivit utbjuden och erbjuden att åka till stockholm en helg, men tyvärr det går inte nu. Vem ska vara med sonen??? Hunden??? Mata katterna??? Ja för er som går på i ert vanliga liv, har energi och normal ekonomi ses kanske detta inte som några större problem? Jag orkar inte ens försöka lösa problemet.
Jag orkar inte ringa och be om ditt och datt eller prata om det som inte har hänt.
Jag önskar att jag bara kunde gå till ica spontant när jag blir sugen på nåt gott, men det går inte, så är det nu.
Jag är heller inte så rolig att umgås med, har ingen fritid, ska jag göra nåt så är det bara att skynda sig, ständigt titta på klockan. Så jag struntar i att gå och fika och dyl, hur kul och avkopplande är det när man måste skynda sig? Sen har jag ju inte råd heller och bara det att man har taskigt ställt är jävligt tröttsamt, att måsta påpeka hela tiden, jag har INTE råd. Jag är ett enda stort besvär och det vill jag inte vara, men det är som det är och får lösas tids nog.
Ni som är friska och kan gå ut genom dörren när ni vill, var glad för det!
Det frågas hur det är med sonen, hur han repar sig m m. Ja han repar sig men motivationen att kämpa rinner ur han när han blir sittande här med mig. Vart är hans vänner? Alla dom som ojade sig och skrev kämpa när olyckan hände??? Vad ska han kämpa för, ett liv med mamma??? Nyfikenheten är stor men rädslan är större. Han har, som jag sagt förut, inga problem med förståndet. Så ni som möter honom och inte törs gå fram, kan ju bara fundera på hur ni skulle känna er i hans sitst? Ja han ser er, hur tror ni att det känns?
Han ville inte ens se hockeyn härom dagen för han hade ingen att se den med, det har varit hans största intresse och jag kan inte peppa han.
Så där nu har jag fått spytt lite galla.
Hade det funnits andra alternativ än denna situation så hade jag naturligtvis valt det, men nu gör det inte det och jag vet inte varför??? Och jag tänker inte "skylla mig själv" för att jag inte anser att det finns andra alternativ. Jag väljer att skylla på Reinfeldt, det känns bäst så!
Jag känner känslan bara jag tänker på det. Fyra dygn senare börjar du vakna, du hamnade på stroke avdelningen och ca 2 veckor senare blev det rehab i härnösand.
Vilken tur du haft, att jag jobbar med hjärnskadade, jag tackar min lyckliga stjärna för mina erfarenheter, annars har du blivit skickad till ett kortidsboende med dementa eller utvecklingsstörda och fått din dagliga verksamhet tillsammans med väldigt hjärnskadade människor. Ja det är sorgligt att kunskapen inte finns, inte ens bland läkare. Som tur är har din doktor lyssnat på mig. Tänk dom som inte har kunskapen runt sig, jag undra hur många som har fel diagnos och sitter på nåt boende och inte har nån som förstår eller tror på dom, usch jag ryser!
När alla koller var gjorda, magnetröngen, vanlig röntgen eeg m, m och inga fel hittades så va det bara att bygga ett mål, att träna för att komma tillbaka, jag tror du kan komma långt fast det kommer att ta tid, förmodligen flera år men det gör ingenting, det får ta tid. Jag blir så glad för minsta framsteg och än så länge är dom små men det är framsteg och du kan förmedla dig bra. Du behöver inga särskillda mediciner och det känns också jätte bra.
Jag hör, känner och märker att många tycker att jag är tokig som "raserar" mitt liv för att fixa ditt och tyvärr är det så. Det är allt för många som aldrig skulle tänka tanken att göra som jag gjort och försaka något för någon, inte ens för sina barn. Att jag är en skrämmande person har detta lärt mig, men mitt mammahjärta säger mig att det går inte att göra på nåt annat sätt. Och jag är väldigt tacksam för alla erfarenheter jag upplever på denna resa, goda som onda, tyvärr mest onda och otänksamma, men nu vet jag verkligen hur jag ska agera i resten av mitt liv. Det är tur att man lär sig nya saker hela tiden. det är väl det som är livet, att utvecklas?
Skinnhästen och Kaninen pratar om att bli verkliga.
-Gör det ont? frågar Kaninen. -I bland, sade Skinnhästen, för han talade alltid sanning. -Händer allt på en gång? Som att bli uppvriden eller bit för bit? Frågade Kaninen. -Allt händer inte på en gång, sa Skinnhästen. -Du blir det, det tar lång tid. Det är därför det oftast inte händer människor som går sönder lätt, som har hårda kanter eller som sköts om för noggrant. Vanligtvis, när du väl blivit verklig, har det mesta av ditt hår älskats av, dina ögon har trillat ut, du blir slapp i lederna och väldigt skabbig.
Men det spelar ingen roll alls. För när du väl är verklig kan du inte vara ful, utom för människor som inte förstår....
Pia åkte från sveg, fixade datorn och hämtade Bruttan. Såna vänner finns på riktigt!
Hela hösten har jag tänkt att jag måste göra nåt åt djuren??? Det funkar inte när jag inte har någon fritid. Det dåliga samvetet är större än sorgen att inte ha dom, just nu.
Kuratorn har sagt många gånger -Du behöver djuren, du måste ha dom att andas hos. Ja hon har så rätt men tyvärr funkar det inte nu. Livet craschar, det sociala livet är obefintligt och ekonomin ska vi inte prata om, så gott som obefintlig, mer minus går inte att få. Ja ja det är bara att ta ett djupt andetag och skrapa ihop skärvorna när jag kan börja jobba igen.
Nu är Tina på väg, hon tar upp Jaffen till sollefteå, han kan inte få det bättre fast egot skriker NEJ! Hon hämtar honom, ja såna vänner finns på riktigt!
Och igår blev jag hämtad av en annan vän, hon har bröstcancer och är i början av sin behandlig, hon hämtar mig, vi åker ut och umgås, hon bjuder på mat, japp, såna vänner finns på riktigt!
Vissa stunder önskar jag att jag bara hade "lyxproblem" som utseende, en bruten nagel, huvudvärk eller dyligt men är samtidigt glad att några sånna bekymmer kommer aldrig finnas mer.
Åh jag kommer att sakna dig nåt hemskt men jag kommer så fort jag bara kan, när jag har mer än 2 timmar "egen tid" per dag.
Nu har sonen snart varit hemma i 2 mån, boende hos mig med hemtjänst som hjälp mellan 10-15, två av dom timmarna har jag "egen tid", fram till 22 är jag tim anställd för honom. Vi kommer inte ut om det inte finns 2 personer som kan gå ner för trappen med han så det blir lååånga dagar, det är ju tyvärr inte så många som "törs" hälsa på, eller vad det sitter i? Vi väntar och väntar på assistansbeslut. Hans lägenhet står färdig och väntar på honom, förra veckan va jag så irriterad så jag ringde försäkringskassan och hotade med tidningen, vi har en sinnessjuk tillvaro.
Man vänjer sig vid allt när man lever i det, så just nu är det vanlig vardag.
Han repar sig sakta, kan gå med 2 pers som stöd, prata kan han men gör det inte så ofta. Han kan flytta sig från stolen till soffan själv, kör träning varje dag, spelar kort och hockeyspel, men hur kul är det med mamma???
Hans barndoms kamrat, Erik, va och hälsade på, gud vilken glädje och vad dom kramades, härligt att se.
Nä nu hoppas jag på ett snabbt beslut så han får komma igång med sitt liv och få en normal tillvaro.
Började morgnen med hundprommenad, sen körde grannen och jag till soptippen 2 vändor. Han har varit snäll och tagit ner 2 jätte stora buskar som skymmer solen på min gård. Sen va det magnetröntgen för sonen, sen stallet och hunden fick springa 1 timme där. Hem och byta om, ge hunden mat och sen i väg till sonen, 5 mil bort, kom hem 20:30, ut med hunden. Så ser dagarna ut förutom soptippen, brukar rida den tiden annars men nu har han tappat en sko. Ja dagarna går och tyvärr blir djuren lidande mer eller mindre men jag älskar dom och behöver dom mer än nånsin nu. Jag blir ofta tillsagd att höra av mig och komma och hälsa på vänner men tyvärr, dagarna räcker inte till, hur gärna jag än vill. Min son har bara mig, hans pappa är död och hans syster har såna problem så att hon skulle kunna avlasta mig nån dag är omöjligt just nu.
Eftersom sonen inte har nåt närminne så vill jag åka varje dag så slipper han bli orolig. I kväll stack vi iväg och kollade lite brottningstävling, men det utsätter jag han inte för igen. En av hans gamla tränare och hans fru kom och pratade och en annan tjej som är jätte gullig, hon vågade också fråga hur det va. Ja jag skriver våga, för detta, att min son är skadad, framkallar MYCKET rädsla. Tur att han inte själv såg alla gamla brottarvänner som inte vågade komma och säga hej........Undra hur han känt om han sett dom????? Och ingen kom och hejjade.
Eftersom jag själv har jobbat med hjärnskadade i 10 år så vet jag hur mycket rädslor det finns för annorlunda människor. Det är faktiskt så illa att det finns föräldrar, som tex har sina barn på boenden, när man kommer med deras barn i samma sociala sammanhang som dom också vistas på så låtsas dom inte om sina barn utan går åt ett annat håll. Japp rädsa är en skrämmande stark känsla.
